poetry

The Latest

Jul 19, 2014 / 1 note

surret

idag har jag inte gjort någonting. jag har knappt vaknat och jag ligger fortfarande kvar i min säng. det är kväll igen. det var kväll nyss. har sovit mig igenom trötthet men också skapat ny. idag har jag inte gjort nånting bara sovit. sovit mig igenom ingenting. 
och nu ringer telefonen. jag klickar inte men jag stänger bort ljudet. slänger av det. orkar inte kolla skärmen för 1 mina ögonfransar viker sig inåt då jag öppnar ögonen aj 2 jag vet ändå vem det är. mamma. mamma mamma mamma. hon ringer alltid såhär dags. för att säga är du okej. för att höra mig säga ja jag är okej. det räcker så. hon har sagt att det räcker så. 
grejen är bara den att jag räcker inte så. inte till just det. är inte okej. sträcker mig inte så. långt. jag är. punkt. 

idag har jag inte gjort någonting. men jag har drömt en del saker. mestadels sexdrömmar. av någon anledning drömmer jag mestadels sexdrömmar nu. de är konstiga. människorna i sexdrömmarna är inte människor jag träffat eller känner till. ibland är de inte ens människor. ibland är de sköldpaddor eller tjockmadrasser och ibland är där bara jag. jag och mina händer. drömmarna brukar vara rätt okej ändå. trots att de är konstiga. 

idag har jag inte gjort någonting förutom att vakna ur såna här drömmar. samt somna om och vakna igen. det känns tråkigt att vakna ur såna här drömmar. stelt. ensamt. skamset. 
lite tabu nästan.
på ett sätt gör det mig lättad att jag bor ensam då. tänkte säga glad först men det stämmer inte riktig. lättad stämmer bättre.
men på många fler sätt gör det mig väldigt ensam. att jag bor ledsen. eller nej tvärt om. gör mig ledsen att jag bor ensam. ensam att jag bor ensam. ledsen att jag bor ledsen. kanske är det samma sak. kanske har det samma betydelse. kanske spelar det ingen roll. 

idag har jag inte gjort något som spelar någon roll. jag har tänkt på mitt kylskåp men mest för att det har börjat surra. jag undrar om det är nåt fel på det. är det därför det har börjat surra? jag undrar vad det kan vara för fel på kylskåp. kan det vara ett allvarligt fel? kan det vara farligt?

jag undrar när jag ska börja surra.

idag har jag inte gjort någonting. inte någonting som varit annorlunda mot i förrgår. eller i går. eller i morgon. 
det är kanske så att när någonting är som det är så är det så även om det är just ingenting. det kanske är så att när någonting är ingenting så är också ingenting någonting. 

det kanske är så att någonting enkelt kan bli ingenting men att ingenting har svårt för att bli någonting. 
det kanske är så det är.

Mar 24, 2014 / 2 notes

en del av nåt större

Det här är inte ett brev till dig så som att du ska få läsa det. Det är ett brev till den del av mig som blivit dig, där du helt harmlöst tagit över. Paxat plats i mitt hjärta, för att ingen annan ska rymmas.
Det här är inte ett brev till dig, det är en vräkning. Jag vill att du flyttar ut, tack. 

Mar 21, 2014 / 3 notes

Betraktelser från din säng

1.
Du knakar i hallen. In i dörrkarmen och genom tröjans alla hål. Du kvider lite tyst för du fryser, lägenheten är kall.

2.
När jag vaknar har din hand redan tagit sig ur mitt hår. Nu rör den i din frukostskål, blandar flingorna mjuka. Du är i köket och rasslar och ditt överkast ligger mjukt mot mina ben. Min näsa visslar lite då jag andas och jag kopplar bort mig själv en liten stund till. Klockan är fortfarande tidig, det är inte jag som har en skoltid att passa.

3.
Det faller, regnet. Slickar kallt på allas huvuden, det är ingen som kommer undan. Det slänger sig mot ditt fönster, smattrar hårt. Jag vaknar och jag är ingen som kommer undan, lägenheten är kall.

4.
Tandkrämslöddret smakar gott när du kysser mig hejdå. Säger du kan komma förbi med nyckeln sen men om du inte hinner möter jag upp dig vid Götaplatsen, det är ingen brådska. Ät frukost, låna av allt du vill. Och precis innan du vilar din blick på tiden vänder du den mot mig istället. Väljer nästa spårvagn väljer att ta lite av min kroppsvärme nu.

5.
Regnet har lagt sig ner. Landat och stannat upp. Utanför hänger himlen kvar på tork, utan klädnypor. Jag vaknar av tystnaden och av att du hunnit gå.

Dec 10, 2013 / 1 note

Slänggungans sista färd

Så står vi här. Två förvuxna tvillingar. Intvingade i vuxenleken. 
Mot vår vilja. 
In i vuxenskapet, i havandeskapet.
Så vi står här. Vi har missat sista turen med slänggungorna innan de ska lossna. Krossas emot sockervaddskladdiga händer och svettiga föräldrar som skrapar fickorna för pengar. 
”Till middag?”
”Fryst pytt i påse.”
Färdiga familjer pratar i bakgrunden. De som redan vet hur en gör. Vi hör dem, lystrar till dem, iakttar, ser på. Vi håller händer, hårt och klibbigt. Passar perfekt, hårt och klibbigt. 
Likadana nu men, vi som varit lika, alltid vuxit i takt.
Kommer skiljas från varandra, 
den ena kommer växa ifrån den andra.

Vi försjunker i oss.
Gungor faller loss, gungorna lossnar!
Och lungorna som rosslar. 
Krossar, fort över vägen, i bilen, pratar vi, försöker. 
”Vem skapade havandeskapet?” 
Läppar torra av vinterhalkan, bilens värme uppvriden till röd. Till max. Kan inte svara då det blåser för mycket. Telefoner har ringt och det blåser. För mycket. I oss båda. Vi är i samklang igen, dånar. Bilen andas kall luft, blåser den varma på oss. 
Kall luft in, varm luft ut. 
Luft in, luft ut. 
Syre in, syre ut. 
Med hjälp av syrgas för de lungor där hjälp behövs. Syrgastub efter syrgastub töms och här ska frågan svaras. Ska frågan svaras? 
”Vem som skapade havandeskapet tycks oviktigt nu.”
Vi kommer fram, stannar bilen, kliver ur. Direkt från Djurgården till Karolinska. Det är allvar, det står en doktor i korridoren och hon väntar på oss. På oss två, enbart. Den tredje är osynlig bakom naveln och oviktig här. Får ingen fokus, ingen uppmärksamhet. 
Pappa får fokus. Pappa är viktig. 
”Hans lungor fungerar inte som de ska.” Doktorns allvarligaste allvar.
Någonting är fel och det har vi alla vetat länge, visst har vi det egentligen men ändå blir situationen utom sin egen kontroll. Det går så snabbt och så långsamt samtidigt och det går inte att förklara på något annat sätt. Egentligen inte på något sätt alls.

En utav oss växer.
Värkarna verkar inte komma förrän sist, sista månaden, sista dygnet. 
Vi läser böcker.
Pappa blir bättre. Vi hörs på telefon ibland
Mamma mår som vanligt. 
Vi nämner henne ibland. Det tycks aktuellt nu, när en utav oss växer.
Vi läser böcker. De tar inte bort det läskiga.
Bara en utav oss växer.

Pytt i pannbenet. Pappa dör en vanlig dag hemma. 
Hemmavid, i tallriken, där emot ska han krossas.
Ensam flera dagar. Avslutas, lossas. 
Hinna börja lukta illa, och ändå ska vi låtsas.
Att vi båda brytt oss om och gjort så gott vi bara kunnat. 
Vi och alla andra, den senaste tiden. Så gott vi bara kunnat.
”Visst är det få förunnat?”
”Han fick ju leva länge.” 
Det är begravningsdagens efterbrus. Inklämd mellan fyra lager smörgåstårta säger de sina ord som för att trösta. Och pappa fick kanske leva länge och han fick leva tills den dagen då han dog. Tills den dagen då syret inte tog, sig ner och sedan upp och ut igen. Inte längre. 
Mamma är inte borta så som vår pappa är men likt förbannat är hon inte här.
Det är hennes systrar som pratar. Pappa har aldrig haft några.

Vattnet går ur, tre dagar senare föds barnet. Det får vår pappas mellannamn.
Barnet är likt oss båda. 
Vi blir sakta oss igen.

Nov 5, 2012

sista delen

När jag stod och speglade mig i morgonens vattenpölar och smutsiga busskursväggar. Det långa håret, ett faktum nu. Efterblekt av sommarsol, den jag aldrig såg. Om jag svänger huvudet fram och tillbaka, så hänger inte hjärnan riktigt med men håret. Det är fint. Och då. När bilmullret och förkylda harklingar fyllde mina öron kände jag det plötsligt. 

Stickandet
någonstans där
under, inom.

De tydliga bussdäcken som klistrar sig mot marken. Mycket långsammare än förut, så noga har jag aldrig sett dem förr. 

Hur värmen bubblar upp i halsen. Mycket vassare denna gången. Varken som kvarglömda julaftonsmornar eller städer för stora att förstå. 

Som halsfluss, tuberkolos. Uppstötningar, kvavt när jag kvävd försöker svälja min egen kväljning.
Ljud ur min hals.

Under mig finns bussen. Jag har satt mig ner, visat biljetten, tittat ut genom fönstret, klickat på stopp.
Går av och allt är normalt.
Går av lite till,
det gör knappt
ont. 

Sväljer, 
sväljer och
tuggar
tuggar det som kommer upp. 
Kylan.

Innan jag själv vet om det är den här. Kylan. Som höst innan sommar, snö som kommer tillbaks. 

Försöker svälja ner den igen. Tre klunkar vatten. Värmen, kylan. Fem klunkar vatten och uppförsbacken tar slut. 

Mannen jag möter på cykeln skjutsar mig hela vägen hem. Kanske har jag svimmat. Kanske skulle jag bara blunda. 

Innan jag själv vet om det är jag tillbaka. Busshållsplatsen, hemma. Allting är precis lika dant. 
I morse gick mitt hjärta sönder, 
och allting är 
precis lika dant.

Sep 12, 2012 / 1 note

storstadsbrist

mina tänder de är vita
jag borstar dem för hårt.

om det ändå vore allt.
allt jag kunde tänka.
här ryms alltid lite mer,
kom
broar utan kollektivtrafik
människor utanför min dörr
telefonsamtal att ringa
ni har plats ni med, kom.

under en trapp
bakom en bokhylla
inuti min byrå.
vansinnet.
ibland sträcker du ut dina
håriga armar
kalla fingrar
hala handflator
kramar svetten ur mig
se, jag droppar.
snurrar runt mig, vrider om
säger åt mig att
inte sluta tänka
aldrig stanna upp.

min sång är ingen klagan
min röst är ingen sång
min klagan går ensam
ensam utan mig.
skrattar sig hes, äter sig till smärta
kedjereagerar men
svalnar snabbt igen.

plötsligheten skakar dig inte
skräck och panik sväljer du helt
på buss nummer sju
är det du som får
mig att glömma plinga

insidan av mina ögonlock
har fler färger än här.
låter näsan värma luften,
biter ihop, öppnar upp.

jag,
tillbaks i spegeln
immar mig själv
mina tänder de är vita
jag borstar dem för hårt.

Aug 21, 2012

du och dem

Du döljer nåt för mig. Jag kan inte sova.
Inget svar angående natten, den jag tror du spenderat med någon annan. Hon vars namn jag inte får veta, i ett ständigt omfång av dem. Han och dem. Du och dem.  

Det finns något oärligt, nåt du undviker att säga. Genom frågorna känns det. Tomma är de, inte gjorda för ett svar. Formulerade som ett skydd, menade som en skugga.
Nåt att dra för, dra sig över. 

I mitt huvud. Här kysser vi varandra, och jag blir jävligt arg.
Egentligt ledsen, ifrågasättande men svag. Kräver förklaring men inser. Ord löser inte allt, verkligen inte det här. Jag har redan pratat sönder det. Oss. Och.

Det enda du har kvar att säga: jag orkar inte nu. Men.
Du orkar inte sen, inte då heller.

Aug 12, 2012 / 2 notes

födelsedag

När jag fyller år blir jag äldre
alltid densamma men
det tycks sig inte likt.

Väggarna runtomkring,
dem tunna,
äter inte tillräckligt
stoppar inte det ljud
jag inte får höra. 

Helst vill jag spara
allt i skrift, på riktigt, fysiskt. 
Telefonen är min hand
det finns inget som kan hejda
jag menar: inte ens jag.

Stoppar det ljud
jag inte får höra och du

du har hittat nya skor eller nej vänta var det ett jobb du är i alla fall glad har bestämt dig nu slutat grubbla nu du ska hålla fast vid det här nu för det blir nog bra precis det är nog rätt ändå det funkar så som tränandet går bra godiset du köper katterna du sålt eller ja det antar du i alla fall. du börjar skolan nu om några dar om klassen verkar bra jo den verkar bra du har ju fattat det här beslutet nu så det ska nog bli bra allt visst ska det nog det. det verkar såklart intressant du oroar dig lite om det verkligen ska fungera om du verkligen ska fungera om alla andra verkligen ska vara intressanta och intresserade av dig om folk kommer tycka om dig
det är svårare att inte tycka om dig
än att verkligen göra det
lyckas jag nästan få ur mig du säger att jo det löser sig nog och just det ja! hörde du om OS? eller om han som blev påkörd? visste jag att din granne var tokig att din syster flyttat till stockholm nu?
och ja - sen var det väl inte så mycket mer du måste äta och gå hem och åka i din bil och hade väl egentligen inte så mycket det finns väl knappt nåt mer att säga. nej. vi hörs. hejdå.

och,
telefonen är åter min hand
du,
sa inte ens grattis.  

May 4, 2012 / 1 note
Det flimrar i bröstkorgen. 
Kontrollen finns överallt. 
Överallt utom just där. 
Där den behövs som mest.

Translation (kind of) 
With a racing heart
With controll over every place, everywhere. 
Everywhere except right here. 
Right here, where i really need it.
May 3, 2012 / 3 notes

Det flimrar i bröstkorgen.
Kontrollen finns överallt.
Överallt utom just där.
Där den behövs som mest.

Translation (kind of)
With a racing heart
With controll over every place, everywhere.
Everywhere except right here.
Right here, where i really need it.

Apr 4, 2012

tid

som tre månader.
bara borttagna ur mitt liv
undanrensade
avvecklade
slutförda.

Den tid vi delat
som inte finns
inte för att spegla en framtid,
inte för att bygga
någonting
bra.

Storslaget har nått mig
knäväcken böjs
nacken svider
ryggen bryts.

Storslaget
har du sagt ditt
jag minns inte 
ens hur
allt rörigt
allt varmt
nästan klibbligt.

länge sen
jag andades på riktigt nu
kanske en vecka
kanske två dar.
kanske,
jag menar
kan det varit,
ända från början?

Apr 3, 2012

obekvämligheter

hundlösa damer
åker i min hiss
de bryter sin svenska
eller kan den inte alls
men hej säger de
hej hej
hejdå
våning 4
och tack
öppnar dörrar går 
ut går
av går 
ihop går bort

hostar om kvällarna
mornarna
och om 
alla timmar däremellan
röker också tror jag
alldeles för mycket, mångt, ofta
jag vet då vi
hör varandras steg
varandras hostande
varandras obekvämligheter.

knän
händer
armbågar
överallt är de
i min sida
på mina lår
genom mitt hår

törsten som knyter mina lungor
skrapar sig i gommen
väcker mig
många timmar för tidigt
skapar min trötthet
min lite vissna kropp
felböjda leder
tyst andning
dörrar som
inte öppnas
tillräckligt fort
jag hinner med
att tröttna
innan vi båda ens hunnit ut
hunnit genom
hunnit fram
tagit hissen
och åkt
hela vägen ner.

Mar 14, 2012 / 1 note

A short animated movie I made in school, about noticing the people around you. Or maybe about something else that you might find? The poem is in swedish and goes like this:

du har vunnit dig själv nu

blicken inåt,

tanken hand i hand

du har

vunnit dig själv

förlorat,

alla andra.

stoppat din inläran,

pausat ditt tal.

långtidskontraktet 

till dig och dina jag

jagas inte längre

det är här.

det vi ser,

det vi inte förstår, 

fastnar i oss

lugnet löser upp sig

tar dig loss.

vem är hon?

vem är hon?

din fråga att ställa.

vem är hon?

ditt svar att ta.

Mar 8, 2012 / 3 notes

vem är hon?

jag håller på att göra en film, i skolan, till ett projekt. just nu har jag rätt mycket ångest över det hela känner jag. har skrivit en dikt, som ska höras i bakgrunden. tänkte att jag lägger upp den här nu, för att förminska saker och ting lite. snälla klicka lite på gilla så att jag får för mig att detta ska gå bra. (ska redovisa i morgon). 

det vi inte förstår
fastnar i oss
tar dig loss.
vem är hon?

din fråga att ställa.
vem är hon?
ditt svar att ta.

du har vunnit sig själv nu
blicken inåt,
tanken hand i hand
du har
vunnit dig själv
förlorat,
alla andra.
stoppat din inläran,
pausat ditt tal.

ett avbrott, en krock
ska det verkligen behövas?
en krock,
en störning i en vardag
du så vant håller kär.

ska det verkligen behövas?
är det allt som behövs?