Freja Arvidsson
Follow with bloglovin - enlitencirkus @instagram - My Twitter - Another Tumblr

hej. jag gillar att skriva ljug och att prata hjärtat.

jag och mina 22 år bor i gbg.

Här kan du välja mellan
Dagbok: Sanningar * Osanningar * Dagens självporträtt
Skönlitterärt/konst: Poesi * Illustrationer * Fotografi
Eller bara skrolla neråt.

fan-mejl skickas till: freya.arvidsson[@]gmail.com
  • surret

    idag har jag inte gjort någonting. jag har knappt vaknat och jag ligger fortfarande kvar i min säng. det är kväll igen. det var kväll nyss. har sovit mig igenom trötthet men också skapat ny. idag har jag inte gjort nånting bara sovit. sovit mig igenom ingenting. 
    och nu ringer telefonen. jag klickar inte men jag stänger bort ljudet. slänger av det. orkar inte kolla skärmen för 1 mina ögonfransar viker sig inåt då jag öppnar ögonen aj 2 jag vet ändå vem det är. mamma. mamma mamma mamma. hon ringer alltid såhär dags. för att säga är du okej. för att höra mig säga ja jag är okej. det räcker så. hon har sagt att det räcker så. 
    grejen är bara den att jag räcker inte så. inte till just det. är inte okej. sträcker mig inte så. långt. jag är. punkt. 

    idag har jag inte gjort någonting. men jag har drömt en del saker. mestadels sexdrömmar. av någon anledning drömmer jag mestadels sexdrömmar nu. de är konstiga. människorna i sexdrömmarna är inte människor jag träffat eller känner till. ibland är de inte ens människor. ibland är de sköldpaddor eller tjockmadrasser och ibland är där bara jag. jag och mina händer. drömmarna brukar vara rätt okej ändå. trots att de är konstiga. 

    idag har jag inte gjort någonting förutom att vakna ur såna här drömmar. samt somna om och vakna igen. det känns tråkigt att vakna ur såna här drömmar. stelt. ensamt. skamset. 
    lite tabu nästan.
    på ett sätt gör det mig lättad att jag bor ensam då. tänkte säga glad först men det stämmer inte riktig. lättad stämmer bättre.
    men på många fler sätt gör det mig väldigt ensam. att jag bor ledsen. eller nej tvärt om. gör mig ledsen att jag bor ensam. ensam att jag bor ensam. ledsen att jag bor ledsen. kanske är det samma sak. kanske har det samma betydelse. kanske spelar det ingen roll. 

    idag har jag inte gjort något som spelar någon roll. jag har tänkt på mitt kylskåp men mest för att det har börjat surra. jag undrar om det är nåt fel på det. är det därför det har börjat surra? jag undrar vad det kan vara för fel på kylskåp. kan det vara ett allvarligt fel? kan det vara farligt?

    jag undrar när jag ska börja surra.

    idag har jag inte gjort någonting. inte någonting som varit annorlunda mot i förrgår. eller i går. eller i morgon. 
    det är kanske så att när någonting är som det är så är det så även om det är just ingenting. det kanske är så att när någonting är ingenting så är också ingenting någonting. 

    det kanske är så att någonting enkelt kan bli ingenting men att ingenting har svårt för att bli någonting. 
    det kanske är så det är.

    • 1
  • en del av nåt större

    Det här är inte ett brev till dig så som att du ska få läsa det. Det är ett brev till den del av mig som blivit dig, där du helt harmlöst tagit över. Paxat plats i mitt hjärta, för att ingen annan ska rymmas.
    Det här är inte ett brev till dig, det är en vräkning. Jag vill att du flyttar ut, tack. 

    • 2
  • Betraktelser från din säng

    1.
    Du knakar i hallen. In i dörrkarmen och genom tröjans alla hål. Du kvider lite tyst för du fryser, lägenheten är kall.

    2.
    När jag vaknar har din hand redan tagit sig ur mitt hår. Nu rör den i din frukostskål, blandar flingorna mjuka. Du är i köket och rasslar och ditt överkast ligger mjukt mot mina ben. Min näsa visslar lite då jag andas och jag kopplar bort mig själv en liten stund till. Klockan är fortfarande tidig, det är inte jag som har en skoltid att passa.

    3.
    Det faller, regnet. Slickar kallt på allas huvuden, det är ingen som kommer undan. Det slänger sig mot ditt fönster, smattrar hårt. Jag vaknar och jag är ingen som kommer undan, lägenheten är kall.

    4.
    Tandkrämslöddret smakar gott när du kysser mig hejdå. Säger du kan komma förbi med nyckeln sen men om du inte hinner möter jag upp dig vid Götaplatsen, det är ingen brådska. Ät frukost, låna av allt du vill. Och precis innan du vilar din blick på tiden vänder du den mot mig istället. Väljer nästa spårvagn väljer att ta lite av min kroppsvärme nu.

    5.
    Regnet har lagt sig ner. Landat och stannat upp. Utanför hänger himlen kvar på tork, utan klädnypor. Jag vaknar av tystnaden och av att du hunnit gå.

    • 3
  • Slänggungans sista färd

    Så står vi här. Två förvuxna tvillingar. Intvingade i vuxenleken. 
    Mot vår vilja. 
    In i vuxenskapet, i havandeskapet.
    Så vi står här. Vi har missat sista turen med slänggungorna innan de ska lossna. Krossas emot sockervaddskladdiga händer och svettiga föräldrar som skrapar fickorna för pengar. 
    ”Till middag?”
    ”Fryst pytt i påse.”
    Färdiga familjer pratar i bakgrunden. De som redan vet hur en gör. Vi hör dem, lystrar till dem, iakttar, ser på. Vi håller händer, hårt och klibbigt. Passar perfekt, hårt och klibbigt. 
    Likadana nu men, vi som varit lika, alltid vuxit i takt.
    Kommer skiljas från varandra, 
    den ena kommer växa ifrån den andra.

    Vi försjunker i oss.
    Gungor faller loss, gungorna lossnar!
    Och lungorna som rosslar. 
    Krossar, fort över vägen, i bilen, pratar vi, försöker. 
    ”Vem skapade havandeskapet?” 
    Läppar torra av vinterhalkan, bilens värme uppvriden till röd. Till max. Kan inte svara då det blåser för mycket. Telefoner har ringt och det blåser. För mycket. I oss båda. Vi är i samklang igen, dånar. Bilen andas kall luft, blåser den varma på oss. 
    Kall luft in, varm luft ut. 
    Luft in, luft ut. 
    Syre in, syre ut. 
    Med hjälp av syrgas för de lungor där hjälp behövs. Syrgastub efter syrgastub töms och här ska frågan svaras. Ska frågan svaras? 
    ”Vem som skapade havandeskapet tycks oviktigt nu.”
    Vi kommer fram, stannar bilen, kliver ur. Direkt från Djurgården till Karolinska. Det är allvar, det står en doktor i korridoren och hon väntar på oss. På oss två, enbart. Den tredje är osynlig bakom naveln och oviktig här. Får ingen fokus, ingen uppmärksamhet. 
    Pappa får fokus. Pappa är viktig. 
    ”Hans lungor fungerar inte som de ska.” Doktorns allvarligaste allvar.
    Någonting är fel och det har vi alla vetat länge, visst har vi det egentligen men ändå blir situationen utom sin egen kontroll. Det går så snabbt och så långsamt samtidigt och det går inte att förklara på något annat sätt. Egentligen inte på något sätt alls.

    En utav oss växer.
    Värkarna verkar inte komma förrän sist, sista månaden, sista dygnet. 
    Vi läser böcker.
    Pappa blir bättre. Vi hörs på telefon ibland
    Mamma mår som vanligt. 
    Vi nämner henne ibland. Det tycks aktuellt nu, när en utav oss växer.
    Vi läser böcker. De tar inte bort det läskiga.
    Bara en utav oss växer.

    Pytt i pannbenet. Pappa dör en vanlig dag hemma. 
    Hemmavid, i tallriken, där emot ska han krossas.
    Ensam flera dagar. Avslutas, lossas. 
    Hinna börja lukta illa, och ändå ska vi låtsas.
    Att vi båda brytt oss om och gjort så gott vi bara kunnat. 
    Vi och alla andra, den senaste tiden. Så gott vi bara kunnat.
    ”Visst är det få förunnat?”
    ”Han fick ju leva länge.” 
    Det är begravningsdagens efterbrus. Inklämd mellan fyra lager smörgåstårta säger de sina ord som för att trösta. Och pappa fick kanske leva länge och han fick leva tills den dagen då han dog. Tills den dagen då syret inte tog, sig ner och sedan upp och ut igen. Inte längre. 
    Mamma är inte borta så som vår pappa är men likt förbannat är hon inte här.
    Det är hennes systrar som pratar. Pappa har aldrig haft några.

    Vattnet går ur, tre dagar senare föds barnet. Det får vår pappas mellannamn.
    Barnet är likt oss båda. 
    Vi blir sakta oss igen.

    • 1
  • sista delen

    När jag stod och speglade mig i morgonens vattenpölar och smutsiga busskursväggar. Det långa håret, ett faktum nu. Efterblekt av sommarsol, den jag aldrig såg. Om jag svänger huvudet fram och tillbaka, så hänger inte hjärnan riktigt med men håret. Det är fint. Och då. När bilmullret och förkylda harklingar fyllde mina öron kände jag det plötsligt. 

    Stickandet
    någonstans där
    under, inom.

    De tydliga bussdäcken som klistrar sig mot marken. Mycket långsammare än förut, så noga har jag aldrig sett dem förr. 

    Hur värmen bubblar upp i halsen. Mycket vassare denna gången. Varken som kvarglömda julaftonsmornar eller städer för stora att förstå. 

    Som halsfluss, tuberkolos. Uppstötningar, kvavt när jag kvävd försöker svälja min egen kväljning.
    Ljud ur min hals.

    Under mig finns bussen. Jag har satt mig ner, visat biljetten, tittat ut genom fönstret, klickat på stopp.
    Går av och allt är normalt.
    Går av lite till,
    det gör knappt
    ont. 

    Sväljer, 
    sväljer och
    tuggar
    tuggar det som kommer upp. 
    Kylan.

    Innan jag själv vet om det är den här. Kylan. Som höst innan sommar, snö som kommer tillbaks. 

    Försöker svälja ner den igen. Tre klunkar vatten. Värmen, kylan. Fem klunkar vatten och uppförsbacken tar slut. 

    Mannen jag möter på cykeln skjutsar mig hela vägen hem. Kanske har jag svimmat. Kanske skulle jag bara blunda. 

    Innan jag själv vet om det är jag tillbaka. Busshållsplatsen, hemma. Allting är precis lika dant. 
    I morse gick mitt hjärta sönder, 
    och allting är 
    precis lika dant.

  • storstadsbrist

    mina tänder de är vita
    jag borstar dem för hårt.

    om det ändå vore allt.
    allt jag kunde tänka.
    här ryms alltid lite mer,
    kom
    broar utan kollektivtrafik
    människor utanför min dörr
    telefonsamtal att ringa
    ni har plats ni med, kom.

    under en trapp
    bakom en bokhylla
    inuti min byrå.
    vansinnet.
    ibland sträcker du ut dina
    håriga armar
    kalla fingrar
    hala handflator
    kramar svetten ur mig
    se, jag droppar.
    snurrar runt mig, vrider om
    säger åt mig att
    inte sluta tänka
    aldrig stanna upp.

    min sång är ingen klagan
    min röst är ingen sång
    min klagan går ensam
    ensam utan mig.
    skrattar sig hes, äter sig till smärta
    kedjereagerar men
    svalnar snabbt igen.

    plötsligheten skakar dig inte
    skräck och panik sväljer du helt
    på buss nummer sju
    är det du som får
    mig att glömma plinga

    insidan av mina ögonlock
    har fler färger än här.
    låter näsan värma luften,
    biter ihop, öppnar upp.

    jag,
    tillbaks i spegeln
    immar mig själv
    mina tänder de är vita
    jag borstar dem för hårt.

    • 1
  • du och dem

    Du döljer nåt för mig. Jag kan inte sova.
    Inget svar angående natten, den jag tror du spenderat med någon annan. Hon vars namn jag inte får veta, i ett ständigt omfång av dem. Han och dem. Du och dem.  

    Det finns något oärligt, nåt du undviker att säga. Genom frågorna känns det. Tomma är de, inte gjorda för ett svar. Formulerade som ett skydd, menade som en skugga.
    Nåt att dra för, dra sig över. 

    I mitt huvud. Här kysser vi varandra, och jag blir jävligt arg.
    Egentligt ledsen, ifrågasättande men svag. Kräver förklaring men inser. Ord löser inte allt, verkligen inte det här. Jag har redan pratat sönder det. Oss. Och.

    Det enda du har kvar att säga: jag orkar inte nu. Men.
    Du orkar inte sen, inte då heller.

  • födelsedag

    När jag fyller år blir jag äldre
    alltid densamma men
    det tycks sig inte likt.

    Väggarna runtomkring,
    dem tunna,
    äter inte tillräckligt
    stoppar inte det ljud
    jag inte får höra. 

    Helst vill jag spara
    allt i skrift, på riktigt, fysiskt. 
    Telefonen är min hand
    det finns inget som kan hejda
    jag menar: inte ens jag.

    Stoppar det ljud
    jag inte får höra och du

    du har hittat nya skor eller nej vänta var det ett jobb du är i alla fall glad har bestämt dig nu slutat grubbla nu du ska hålla fast vid det här nu för det blir nog bra precis det är nog rätt ändå det funkar så som tränandet går bra godiset du köper katterna du sålt eller ja det antar du i alla fall. du börjar skolan nu om några dar om klassen verkar bra jo den verkar bra du har ju fattat det här beslutet nu så det ska nog bli bra allt visst ska det nog det. det verkar såklart intressant du oroar dig lite om det verkligen ska fungera om du verkligen ska fungera om alla andra verkligen ska vara intressanta och intresserade av dig om folk kommer tycka om dig
    det är svårare att inte tycka om dig
    än att verkligen göra det
    lyckas jag nästan få ur mig du säger att jo det löser sig nog och just det ja! hörde du om OS? eller om han som blev påkörd? visste jag att din granne var tokig att din syster flyttat till stockholm nu?
    och ja - sen var det väl inte så mycket mer du måste äta och gå hem och åka i din bil och hade väl egentligen inte så mycket det finns väl knappt nåt mer att säga. nej. vi hörs. hejdå.

    och,
    telefonen är åter min hand
    du,
    sa inte ens grattis.  

    • 2
    • 1
  • Det flimrar i bröstkorgen.
    Kontrollen finns överallt.
    Överallt utom just där.
    Där den behövs som mest.

    Translation (kind of)
    With a racing heart
    With controll over every place, everywhere.
    Everywhere except right here.
    Right here, where i really need it.

    • 3
    • 3
  • tid

    som tre månader.
    bara borttagna ur mitt liv
    undanrensade
    avvecklade
    slutförda.

    Den tid vi delat
    som inte finns
    inte för att spegla en framtid,
    inte för att bygga
    någonting
    bra.

    Storslaget har nått mig
    knäväcken böjs
    nacken svider
    ryggen bryts.

    Storslaget
    har du sagt ditt
    jag minns inte 
    ens hur
    allt rörigt
    allt varmt
    nästan klibbligt.

    länge sen
    jag andades på riktigt nu
    kanske en vecka
    kanske två dar.
    kanske,
    jag menar
    kan det varit,
    ända från början?

  • obekvämligheter

    hundlösa damer
    åker i min hiss
    de bryter sin svenska
    eller kan den inte alls
    men hej säger de
    hej hej
    hejdå
    våning 4
    och tack
    öppnar dörrar går 
    ut går
    av går 
    ihop går bort

    hostar om kvällarna
    mornarna
    och om 
    alla timmar däremellan
    röker också tror jag
    alldeles för mycket, mångt, ofta
    jag vet då vi
    hör varandras steg
    varandras hostande
    varandras obekvämligheter.

    knän
    händer
    armbågar
    överallt är de
    i min sida
    på mina lår
    genom mitt hår

    törsten som knyter mina lungor
    skrapar sig i gommen
    väcker mig
    många timmar för tidigt
    skapar min trötthet
    min lite vissna kropp
    felböjda leder
    tyst andning
    dörrar som
    inte öppnas
    tillräckligt fort
    jag hinner med
    att tröttna
    innan vi båda ens hunnit ut
    hunnit genom
    hunnit fram
    tagit hissen
    och åkt
    hela vägen ner.

  • A short animated movie I made in school, about noticing the people around you. Or maybe about something else that you might find? The poem is in swedish and goes like this:

    du har vunnit dig själv nu

    blicken inåt,

    tanken hand i hand

    du har

    vunnit dig själv

    förlorat,

    alla andra.

    stoppat din inläran,

    pausat ditt tal.

    långtidskontraktet 

    till dig och dina jag

    jagas inte längre

    det är här.

    det vi ser,

    det vi inte förstår, 

    fastnar i oss

    lugnet löser upp sig

    tar dig loss.

    vem är hon?

    vem är hon?

    din fråga att ställa.

    vem är hon?

    ditt svar att ta.

    • 1
    • 1
  • vem är hon?

    jag håller på att göra en film, i skolan, till ett projekt. just nu har jag rätt mycket ångest över det hela känner jag. har skrivit en dikt, som ska höras i bakgrunden. tänkte att jag lägger upp den här nu, för att förminska saker och ting lite. snälla klicka lite på gilla så att jag får för mig att detta ska gå bra. (ska redovisa i morgon). 

    det vi inte förstår
    fastnar i oss
    tar dig loss.
    vem är hon?

    din fråga att ställa.
    vem är hon?
    ditt svar att ta.

    du har vunnit sig själv nu
    blicken inåt,
    tanken hand i hand
    du har
    vunnit dig själv
    förlorat,
    alla andra.
    stoppat din inläran,
    pausat ditt tal.

    ett avbrott, en krock
    ska det verkligen behövas?
    en krock,
    en störning i en vardag
    du så vant håller kär.

    ska det verkligen behövas?
    är det allt som behövs?

     

    • 3