När jag fyller år blir jag äldre
alltid densamma men
det tycks sig inte likt.

Väggarna runtomkring,
dem tunna,
äter inte tillräckligt
stoppar inte det ljud
jag inte får höra. 

Helst vill jag spara
allt i skrift, på riktigt, fysiskt. 
Telefonen är min hand
det finns inget som kan hejda
jag menar: inte ens jag.

Stoppar det ljud
jag inte får höra och du

du har hittat nya skor eller nej vänta var det ett jobb du är i alla fall glad har bestämt dig nu slutat grubbla nu du ska hålla fast vid det här nu för det blir nog bra precis det är nog rätt ändå det funkar så som tränandet går bra godiset du köper katterna du sålt eller ja det antar du i alla fall. du börjar skolan nu om några dar om klassen verkar bra jo den verkar bra du har ju fattat det här beslutet nu så det ska nog bli bra allt visst ska det nog det. det verkar såklart intressant du oroar dig lite om det verkligen ska fungera om du verkligen ska fungera om alla andra verkligen ska vara intressanta och intresserade av dig om folk kommer tycka om dig
det är svårare att inte tycka om dig
än att verkligen göra det
lyckas jag nästan få ur mig du säger att jo det löser sig nog och just det ja! hörde du om OS? eller om han som blev påkörd? visste jag att din granne var tokig att din syster flyttat till stockholm nu?
och ja - sen var det väl inte så mycket mer du måste äta och gå hem och åka i din bil och hade väl egentligen inte så mycket det finns väl knappt nåt mer att säga. nej. vi hörs. hejdå.

och,
telefonen är åter min hand
du,
sa inte ens grattis.